trafikolycka

trafikolycka på E14 alldeles innan töva-terminalen. shit, när jag fick höra om den, för några minuter sen så blev jag äldigt orolig direkt och tänkte på en gång att det var min morfar eller min morbror, micke. båda två kör lastbil och deras garage är där omkring töva. och man såg ingenting på st.se och jag missade regionala nyheterna alldeles nyss. fan också. tänk om det är min morfar eller min morbror??? guuuuud, vad nervös jag blir. speciellt om det är morfar eller micke. ingen av dom får försvinna eller ligga på sjukhus.. det är kanske vid såna här tillfällen man ska tro på gud och be för fulla muggar att det inte ska vara någon av dom som betyder väldigt mycket för en. '' GOD, I HOPE IT'S NOT THEM. PLEASE MAKE MY WISH COME TRUE AND GIVE ME A SIGN THAT IT'T NOT THEM! ''

igår blev det lugnt. kolla på film och så bara.

sent igår kväll, vääääldigt sent fick jag ett samtal som fick mig att le. och jag slutade inte le heller. låg bara och tänkte och smilade hela tiden.. efter vi hade lagt på alltså.. felt soooo good.. men vad ska man säga? ''hej, vad gör du? hur mår du? vad tänker du på? gjort idag då?.. så nu har jag slut på ord. BYEBYE''...... tragiskt. det känns lite jobbigt och pinsamt samtidigt men bättre än såhär blir det nog inte.. även om jag önskar det och försöker med allt hela tiden för att ställa saker till rätta. jag försöker men vet inte vad eller hur jag ska bära mig åt. jag vill verkligen att det ska funka ju.. jag menar.. går en skoter eller en bil sönder så slutar man inte förrän den funkar igen.. och det är så jag känner, men just nu, precis nu exakt så känns det helt meningslöst att ens försöka när det bara blir mer och mer trasigt vad jag en gör..

'' tell me exactly what am i soppose to do ''

jag gör vad som helst, jag gör fan i mig allt som står i min makt för att det ska funka. men jag vet inte om det är värt det. för mig känns de som de är värt det men aa, ändå inte liksom.. jag förstår inte hur jag ska bära mig åt.. :(

''du är en olycka som redan har kommit och hänt''
vad ska man ta det som.. jag vet inte riktigt, men som jag ser det så känns de som de är jag som är olyckan i den här traumatiska händelsen.. förlåt...